Gustav III's privatliv

Gustav föddes som son till Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika år 1746 på
Stockholms slott. Hans barndomsår präglades av den hårda uppfostran som
han fick av sin guvernör, Carl Gustav Tessin. Genom Tessin och sina
föräldrar fick han lära sig missnöje åt kungafamiljens minskande
inflytande. Han lärde sig också tidigt att stora män (t ex kungar) gärna
fick ha många kvinnor. Som alla söner såg han upp till sin pappa som
alltid hade minst två stadiga älskarinnor.
Som sagt var Tessin en sträng lärare som tvingade den lille kronprinsen
att växa upp onaturligt fort. Tonvikten i undervisningen låg på
humaniora (läran om människan som kulturvarelse) och de sköna konsterna.
Detta överensstämde otvivelaktigt med Gustav natur och återspeglades
senare i hans intresse för litteratur, konst och teater.
Carl Gustav Tessin avgick p g a personliga skäl och som hans
efterträdare utsågs Carl Fredrik Scheffer. Han hade tidigare jobbat som
sändebud i Frankrike. Hans berättelser om Paris och Versailles fångade
direkt den unge kronprinsens intresse.

En tisdagskväll i februari 1771 avled kung Adolf Fredrik efter att ha
njutit ett stort antal semlor. Gustav befann sig då sedan ett halvår
tillbaka i Paris där han av Gustav Philip Creutz blev introducerad i de
högadliga damernas  litterära salonger. Budet om faderns död nådde honom
när han satt tillsammans med en viss grevinna d'Egmont i hennes loge på
operan. Han reste omedelbart hem och kröntes där till Gustav III av
Sverige.

Gustav III var utan tvivel en framstående regissör och en hängiven
skådespelare. Tidvis befann han sig på teatern nästan oavbrutet. I
mitten av 1770-talet nödgages han dock att avstå från skådespeleriet av
hänsyn till den folkliga reaktionen i landet.

År 1766 hade den danska prinsessan Sofia Magdalena kommit till landet då
den då 20-åriga Gustav hade gjort slag i saken och beslutat att han
ville gifta sig. Giftermålet var helt och hållet politiskt och blev
aldrig lyckligt. Kungen och hans gemål kom från början på kant med
varandra och levde åtskilda under flera år. De bemötte varandra mycket
kyligt inför hovet och hälsade nätt och jämt på varandra. I mitten av
1700-talet arrangerade kungen en försoning och anlitade till ändamålet
sin förtrogna hovstallmästare Adolf Fredrik Munck. Historien är minst
sagt underlig. Man vet emellertid att efter en del förhandlingar begav
sig kungen i nattdräkt till drottningens sängkammare, och Munck följde
honom dit. Skvallret startade direkt speciellt eftersom Munck en kort
tid därefter erhöll en present från drottningen: ett briljanterat ur med
hennes porträtt. Efter det steg han snabbt i graderna och blev friherre,
greve, landshövding, ståthållare och serafimerriddare efter vartannat.
När det några månader senare tillkännagavs att drottningen väntade barn
blev uppståndelsen stor i kungafamiljen. Änkedrottningen lät sina söner
och sin unga sonhustru förstå att de borde vara på sin vakt, så att
deras arvsrätt inte skulle gå till en simpel adelsmans oäkta avföda.
Detta kom snart till kungens ögon och gnistrande av vrede for han ut
till sin mor på Fredrikshovs slott och sade henne att den unga
drottningen aldrig ville se henne mer och att hon gjorde bäst att så
snabbt som möjligt flytta till Stralsund. När barnet omsider föddes
skrev han till sin mor och bjöd in henne till slottet. Det kom genast
ett svar där det stod att hon uppriktigt delade hans lycka men önskade
att "det skynke som beslöjade hans ögon snart skulle falla av." Efter
detta var brytningen med änkedrottningen definitiv och uppenbar för
alla.
Först när hon låg på sin dödsbädd på Svartsjö slott ägde en formell
försoning rum. Drottningen Sofia Magdalena vägrade fortfarande att
träffa den gamla, men Gustav tog med sig sin son. Den nu sjuårige
kronprinsen Gustav Adolf.

År 1789 skedde ett antal revolutionära uppror rum i Stockholm. Konungen
lät häkta ett tjog personer som han bedömde som oppositionens ledare och
spärrade in dem på Fredrikshov som hade stått tomt sedan Lovisa Ulrikas
död. De fängslade aristokraterna släpptes fria efter en tid av
oroligheter. De kom ut lagom till sommaren då Bastiljen stormades i
Paris och budskapen från den franska revolutionen gengöd även i det
avlägsna Sverige. I Paris befann sig sedan ett par år greve Axel von
Fersen den yngre. Han var en stor fruntimmerskarl och hade ett
förhållande med den franska drottningen Marie Antoinette, han var även
en modig och ridderlig man som ville hjälpa den franska kungafamiljen
att komma utom räckhåll för dess revolutionära undersåtar. Gustav III
som var invigd i dessa planer reste våren 1791 till Aachen, när den
franska gränsen. Där omgavs han av en mängd landsflyktiga ädlingar som
hyllade honom som sin räddare i nöden. Men som bekant misslyckades
flykten och det franska kungaparet togs till fånga i Varennes och fördes
tillbaka till Paris som fångar.

Revolutionstankar väcktes också hos det svenska folket även om kungen
hade förbjudit allt nämnande om den franska revolutionen. Sovandes i
paviljongen på Haga betraktades han en januarikväll 1792 av två
fönstertittare som tänkte ta honom till fånga men vågade inte. De hette
Claes Horn och Jacob Anckarström. De två kom sedan i kontakt med en
annan unga aristokrat vid namn Adolf Ribbing. Dessa tre träffades ett
par gånger hos Horn och planerade ett tyrannmord. De ämnade alltså
skjuta konungen, avskaffa enväldet och införa en ny författning.

Den 16 mars 1792, som var en fredag, var det en stor maskeradbal på
Operan i Stockholm Kungen superade i operahuset med några herrar av sin
uppvaktning. Där mottog han ett anonymt brev som varnade honom för att
besöka maskeraden, men han var så van vid den sortens brev att han inte
fäste något större avseende vid detta. Efter supén gick han in i sin
loge, tittade ner i salen och lät sig betraktas av maskerna där nere.
Han gick därefter tillbaka till sina rum, tog på sig sin mask och begav
sig ner i salen. En maskerad skara omringade honom där och någon i
skaran hälsade honom med orden "Bonjour beau masque - God dag, vackra
mask!" I nästa ögonblick avlossnades från mycket nära håll ett
pistolskott som träffade honom bakifrån ovanför den vänstra höften. Han
föll dock inte, skrek inte ens, utan yttrade bara till hans följeslagare
baron von Essen: "Je suis blessé - Jag är sårad."  Baronen hjälpte honom
tillbaka till hans rum. I stora salen utropade samtidigt de sammansvurna
upprorsmakarna: "Elden är lös! " och rusade mot dörrarna, men paniken
som de ville skulle uppstå kom aldrig. En trupp soldater slog ring kring
publiken i salen och polismästare Liljensparre slog sig ner vid ett bord
mitt i salen. Det gavs order om allmän demaskering varefter alla i tur
och ordning fick uppge sitt namn för polismästaren. Två pistoler och en
skarpslipad kniv hittades genast på golvet och lades på Liljensparres
bord.
Nästa morgon tillkallade polismästaren alla Stockholms pistolssmeder. En
av dem kände omedelbart igen de båda pistolerna. Han hade nyligen lagat
dom åt kapten Anckarström. Denne som naturligtvis fanns på
polismästarens lista över gästerna arresterades omedelbart och erkände
genast. Efter ett tag angav han de som varit med om mordet och ett
trettiotal personer kunde arresteras.

Under tiden hade den sårade konungen tagits omhand av sina trogna och
fått den läkarhjälp som tiden kunde erbjuda. Vilken var inte stor.
Anckarströms pistol var laddad med två kulor, några hagel och några
spiknubbar. Men läkarna fick bara ut några av de sistnämnda. Han avled
46 år gammal den 29 mars 1792  i  sviterna efter skottskadan.